Hon håller fast. Några dagars lek på pumiklippan gjorde susen.
Jag är dålig på att blogga här, men det betyder inte att inget händer. Bara att när det är mycket som ska hinnas med får aktiviteter med hunden gå före att berätta om det.
Ja tränar inte lydnad som tävlingsgren, men vissa saker är ju väldigt bra om hunden kan. Som att hålla fast saker.
Mops är duktig på att hämta saker men brukar släppa dem framför mig när hon ska lämna dem. Det är logiskt, hundar har inte händer, att släppa grejen är en tydlig markering om att ”du får den nu”.
Men när man ska ta kul bilder där hunden håller saker är det praktiskt om hon håller i dem.
Jag har vetat hur jag ska träna det, det är ganska lätt med klicker och tålamod, men har inte gjort det.
Nu löste sig problemet av sig självt.
I skogen på promenaden brukar vi ta en paus på en liten klippa. Där lekte vi och jag kastade en boll ned från stenen långt in i snåren där Mops hämtade.
När hon skulle lämna då och släppte bollen så rullade bollen ned från klippan, så att den inte fanns bredvid mig. Hon fick springa iväg och hämta. Verkligheten var så beskaffad att det inte gick att lämna bollen till mig genom att släppa den.
Den studsade omedelbart flera meter ned och bort.

Så efter ett tag slutade hon spotta ut och höll bollen tills jag sa tack och tog den.

Det blev enda sättet att lämna utan att bolluslingen rymde och enda sättet att få godbiten.

Och det fåniga mellanläget, där hunden släpper bollen när man sträcker fram handen funkade inte heller, den studsade ur min hand och försvann iväg.

Nu har vi gått över till ägget, som också rullar, fast inte lika mycket som bollen. Hon håller som hon aldrig gjort annat. Och jag belönar. Och kan fotografera utan problem.

Jag är mycket nöjd med oss att vi kom på det här. För nu förstår Mops plötsligt vad jag vill. Då blir allt enklare.

Jag tror jag kallar den för klippmetoden. Passar bra för hundar som gärna vill vara till lags i kombination med lata hundägare.

Synd, men inget att göra åt.

Vi provar till våren igen, men en annan hane.

Ni som gärna ville ha en Muffinvalp och inte vill vänta, kan kolla här.
Det är en släkting till Muffin, Bess, som är parad med en polsk pumihane.

Idag var vi på ultraljud. Och jo, det ser ut som om hon är dräktig, men inte med någon stor kull. Det syntes bara en fosterblåsa. Vi ska göra en ny kontroll om en vecka.
Spännande blev det med ens.
Muffin tyckte att vi skulle fira med fågeljakt, så det blev koppel på i skogen.

Max är elva år. Han blev svensk utställningschampion i sin ungdom och är fortfarande en snygg kille.

I dag har jag och hundarna lekt turister i Göteborg. Nelly skulle på bio och jag skulle skicka tillbaka en grej på jobbet. Mops behöver stadsträning och jag tyckte synd om Muffin så hon fick följa med.

Göteborg mitt under Gothia Cup är inte precis lugnt och stillsamt. Unga spelare som drar fram överallt.
Kul att vara mitt i vimlet.

Först fikade vi på Steinbrenner & Nybergs uteservering. Sen gick jag på Avenyn med hundarna. Många vill veta vad det är för ras, men många vet också att det är pumi. Muffin älskar alla och fjäskar och viftar på svansen så fort någon tittar åt hennes håll. Mops låtsas att hon inte ser dem, med vissa undantag. En del främlingar har hon hälsat entusiastiskt på.

Sockeln på John Ericsson-statyn var svalaste platsen på Avenyn. Där satt vi länge. De som ville läsa på skylten på statyn var färre än de som ville fråga om hundarna.

När jag gått upp och ner längs Avenyn började de billiga reaskorna klämma på tån. Jag stannade och tittade i skoaffärens skyltfönster. Slutrea på Ecco-skor. Med bara en hund skulle jag inte tvekat att gå in i en skoaffär. Är där inga förbudsskyltar kan de ju säga till om de inte vill ha in hundar. Oftast är det inga problem.
Men med två pumi i en affär full med folk kändes det inte helt okej att kliva in.

När jag stått där ett tag kom expediten ut och sa att jag väldigt gärna fick komma in med hundarna.

Jag provade skor. Barnen som var i butiken flockades runt hundarna för att klappa.
Muffin tog tillfället att försöka köra ned nosen i en annan kunds väska. Hade damen kanske varit på saluhallen och köpt biffar till kvällens grillparty? Eller ligger där en begagnad tygblöja i en plastpåse? Jag försöker manövrera bort Muffin lite diskret utan att göra barnen ledsna. Då kommer en tant med rullator rullande mot vårt hörn. Mops tror att det är ett monster som är ute efter att käka små svarta hundar till middag och hoppar upp och sätter sig på skohyllan som är monterad på väggen och försöker låtsas att hon är ett par italienska skinnstövlar.
Muffin är besatt av väskan. Jag ställer mig på kopplet med ena foten och provar sko med den andra.

- Hur går det? frågar expediten. Hittar du nåt?

- Ja, de här verkar bra.

Jag har hittat ett par som passar. Hur de ser ut kvittar. Nu måste vi ut innan rullatortanten också vill klappa.

Skorna är väldigt sköna.
Mops rev inte ner skohyllan.

Men billigt blev det inte. Jag köpte ett par strumpor som låg i kassan och glömde fråga om priset i förvirringen. De var inte på rea.

-

Det är nu det är som roligast. Sommar, semester och agility för hela slanten.
Vi var en vecka på Gotland och fick en minisemester innan tredagarstävlingen drog igång.
Mops och jag är inte så bra, vilket mest beror på att jag inte tränar tillräckligt.
Men vi tycker det är roligt.
Även om det sällan håller ett helt lopp så är de där stunderna när allt stämmer och vi förstår varandra på banan värda hur mycket som helst.

På tre dagar fick vi chans till många lopp på olika sorters banor.

Jag köpte den här bilden av fotograf Daniel trots att jag ser ful ut. Den visar rätt bra hur det är. Jag har alltid föresatsen att slappna av och ta det på lek, för jag tror det blir bättre då.
Men sen krävs det att man ger järnet och är fokuserad för att genomföra loppet.

Med bättre kondis och mer rutin kanske det går att springa runt med ett avslappnat leende.
Vi får se.

Göteborgs hundungdom hade uttagningstävling i Doggy professional cup i söndags. Nelly tävlade med både Mops och Muffin. Muffin kom trea och får vara med i regionfinalen senare. Mops hoppade av gungan, kanske för att de sköt på skjutbanan bredvid just när hon gick upp, kanske bara för att det var ny plats och ny gunga.

Muffin är skendräktig och gick inte bra alls, nosade runt på marken, kanske för att någon tappat köttbullar där.
Men de gick runt banan i båda loppen.

Och det är bra för Mops att träna på nya ställen. Gärna med skjutbana, hon är inte skotträdd, men reagerar på höga ljud, så hon behöver vara i bullriga miljöer för att vänja sig.

Mops började löpa i måndags så vi stannade hemma från träningen idag och tränade lite härhemma i stället.

Nej, det fanns inga valpar i Muffins mage. Trist, men vi anade ju att det var så.

Jag hoppades ändå på att det skulle bli en eller två valpar, att det inte var flera var tydligt för hon blev inte så tjock.

Men det viktiga är att Muffin mår bra, hellre tom tik än komplicerad förlossning.

Nu kan vi tävla agility med båda hundarna.

Fast visst hade det roligt med valpar så här års.

Vi har haft två sköna månader i alla fall, levt ett lite lugnare liv härhemma. Mycket skogspromenader och mys, inte så mycket flängande hit och dit.

Jag har försökt maila eller ringa er som ville köpa valp. Hoppas ni hittar en fin pumi på annat håll. Uppfödarna finns listade på www.svkfur.se

Det blir tyvärr alltmer uppenbart att det inte är några valpar i magen. Inte bara för att magen är smal, utan för att Muffin inte verkar dräktig. Hon vill hålla igång. Hon smyger på Mops i skogen och försöker få igång bus och lek.

Muffin går och ställer sig på vågen. Men det kvittar hur mycket vi väger oss här, det blir inte fler valpar för det.
Magen har inte vuxit så mycket. Jag hoppas fortfarande att det finns någon valp därinne, men det blir allt mindre troligt ju fler dagar som går.

Det känns trist förstås, men ibland blir det inget, det är så det är.